Det var alltså 1951 som man officiellt startade klubben…
Tack vare några få entusiaster har tusentals människor under årens lopp fått några av sina behov på rekreation tillfredsställda. Det är extra trevligt att några av dom som var med från början fortfarande är kvar som medlemmar i klubben. Troligen gläds dom över att se vad deras idé på 50-talet utvecklats till. Personligen känner jag stor glädje och tacksamhet mot dom som en gång i tiden startade denna fina verksamhet. Jag tror också att verksamheten har haft, och fortfarande har en stor social betydelse för Karlskogas befolkning, inte bara för hundägarna utan även för icke hundägare. Vi vet ju att dom hundägare som kommer till klubben får möjlighet att lära sig en hel del om god hundhållning. Syftet med detta är bland annat att försöka ge hunden en värdig tillvaro tillsammans med oss, samt försöka anpassa hunden till ett modernt samhälle med allt vad detta innebär.
Att döma av intresset från allmänheten har klubben lyckats förträffligt i sin strävan att intressera hundfolket i Karlskoga. Sedan flera år har man tyvärr inte kunnat ta emot alla som har varit intresserade av våra kurser. Detta måste vara ett bra betyg på utbildningens kvalité.
Även tävlingsverksamheten både sommar och vinter är ganska omfattande. För närvarande har vi dock en liten svacka, kanske beroende på ett generationsskifte? Vad gäller vintertävlingar har klubben också varit bra framme under en rad år men tyvärr försvåras möjligheterna för denna gren då det ju mindre ofta kommer snö så det räcker till. Det var med ett nödrop det gick att arrangera klubbmästerskapet i år. För övrigt första gången på flera år det gick att genomföra. Klubben har dock lyckats med bedriften att under flera år vinna distriktets största tävling, nämligen lydnadsmästerskap för lag. Lagen består av 5 ekipage från varje klubb och 15-18 klubbar brukar delta. Klubben har även annan verksamhet. Man utbildar bla. bevakningshundar för militära ändamål och räddningshundar för civilförsvarsorganisationen och fredsräddning. Man utbildar själva funktionärer för olika uppgifter. Ex på detta är instruktörer, domare, tävlingsledare mm. Tillsammans drivs klubbens verksamhet av ett 50-tal funktionärer i olika befattningar klubbens medlemsantal ligger på omkring 370.
Som aktiv medlem kan man med glädje konstatera att klubben har utvecklats fint under årens lopp och jag hoppas att vi även i framtiden skall kunna samsas om hur vi skall ha det med verksamheten så att klubben och dens medlemmar även i fortsättningen får trivas ock må bra tillsammans med vår högt värderade kamrat HUNDEN.
En viktig orsak till att det har gått så bra skall tillskrivas det fina samarbetet vi har med Karlskoga kommuns fritidskontor, som många gånger stöttat oss med olika former av hjälp
Den allra största orsaken till att det har gått så bra för klubben skall kanske främst tillskrivas alla entusiastiska medlemmar som på olika sätt tillfört klubben energi.
Initiativtagare var Bertil Jarnulf
I slutet av 40-talet började några hund intresserade personer i Karlskoga att träffas på olika ställen för att diskutera dressyr och annan hundverksamhet. Man hade haft sporadiska kontakter med bla. brukshundklubben i Örebro så man kände väl till sådan verksamhet.
Detta resulterade i ett förslag från den inre kretsen av dessa personer att bilda en egen lokalavdelning till Svenska Brukshundklubben.
Avdelningen startade med 22 medlemmar. Ordförande blev polisman Bertil Jarnulf, sekreterare blev ing. Lennart Hardenby och skattmästare blev fru Herta Talberg.
Ur klubbens första verksamhetsberättelse har ja spånat följande. Det är alltså främst dessa personer med Bertil Jarnulf i spetsen som vi har att tacka för verksamheten.
Svenska Brukshundklubens Karlskoga-avdelning bildades vid ett möte på Hantverkarföreningens lokal den 10 november 1950. Meningen var att verksamheten skulle ta sin början på nyåret 1951, men redan nästföljande söndag samlades medlemmarna på träningsplatsen ute på Löten vilken ing. Hardenby hade ordnat genom att tala med stadens gubbar.”
”Man fortsatte att träna så fram till Jul. I slutet av december fick de anmälda medlemmarna sitt ”årskort” (medlemskort) på posten till en kostnad av 10:- som fick betalas in på postgirot. En del ville inte betala och drog sig därmed ur leken. De andra som betalade fick förutom medlemskap även tidningen Brukshunden som utkom i fem nummer.”
”Styrelsen satte upp ett PM där det omtalades att under januari och februari skulle det sysslas med dragtjänst, (skidåkning efter hund o pulka) men detta slog ej väl ut dels pga. bristande tillgång av pulkor, dels på att medlemmarna drog sig för att gå ut i kylan.”
I mars månad startade man ”appelldressyren”. Till en början höll man till i grusgropen vid Karls-Åby och senare vid Löten då det hade torkat upp i markerna.
”Den 10 juni avhöll avdelningen sin första klubbtävling vari de fyra s.k. tävlingshundarna bildade en klass, och fem nybörjarhundar deltog i en klass för sig.”
”Efter denna lilla tävling blev det uppehåll i verksamheten fram till den 31 juli då man åter samlades till övningar ute på träningsplatsen vid Löten, då hade utbildningen kommit i ett sådant läge att det ansågs vara lämpligt att bedriva övningarna i två grupper, benämnda Tävlingshundar och Appellhundar.”
Den 9 september arrangerades en tävling vid ridskolan i Trintorp, man tävlade då mot AB Bofors Nobellkruts hundar förda av personal från Städernas Vakt AB. Klubbens ekipage vann och fick sin första inteckning i vandringspriset som var skänkt av vaktbolaget.
Man deltog under året i Barnens Dags festligheter med hela 17 ekipage. Två medlemmar hade under året varit på kurs på Arméhundskolan i Övergård.
Redan första året hade klubbens tävlingsekipage varit runt och tävlat på många ställen i landet
Klubbmöten avhölls på dåvarande Reinholds konditori. Man anordnade årsfest och kräftskiva. Det första året hade man 34 medlemmar, därav 5 familjemedlemmar.
Att döma av det första årets verksamhet kan man kanske redan ana vad som skulle komma. Dessa 34 medlemmar var mycket aktiva, det kan man förstå av det ivriga tävlandet och att man redan hade press på sig att utbilda flera hundförare då man redan första året hade två instruktörer.
Till att börja med hade man ingen klubbstuga, så man fick hålla till vid flygfältet och redan då började hundfolket få vissa problem med olika föreningar. För att komma till dressyrplatsen var man tvungen att passera flygfältet. Detta nekades man under en tid. Styrelsen lyckades dock att komma överens med representanter för flygklubben. Man fick passera ”under förutsättning att flygklubbens verksamhet icke stördes och under förutsättning av iakttagande av erforderlig försiktighet.”
1954 fick man höra talas om några av klubbens kommande storheter på tävlingsplanen. En lagtävling mot Städernas Vakt vid Timsbron, med Roy Ex och F. Holmstedt, Cole och J. Jarl samt Pan och B. Simonsson, vinst för tredje gången.
Klubben var nu inne på sitt sjätte år och det var full gång i verksamheten. Nu förstod man att det var viktigt att skaffa fram folk som kunde ta hand om den tillströmmande hundägande allmänheten, så man lyckades få fram några instruktörer. Klubben fick detta år sina första domare genom Bengt Nilsson och Per Gimmå samt sin första Svenska Brukschampion genom Jörgen Jarl med schäferhunden Cole, senare blev detta ekipage bland annat Svensk mästare flera gånger. Klubben har under åren haft många ekipage som kvalificerat sig till SM och för det mesta har man hållit sig på den övre delen av prislistan. Flera andra som under åren deltagit i SM är Bengt Nilsson, Per Gimmå, Roland Engberg, Folke Holmstedt, Göran Ahl, Göran Mejsjö, Anna Tärnsjö. Vår senaste SM-tecken fick vi i draghundsgrenen 1991 genom Anna Lundqvist med sin Doberman Black Gonzo.
Första klubbstugan
1957 blev en milstolpe i klubbens historia. Man fick efter mycket letande och diskuterande med kommunens representanter en klubbstuga och ett område att vara på. Platsen var den nuvarande djurbegravningsplatsen vid Lämås. Att få tillgång till eget område stimulerade naturligtvis klubbens medlemmar ännu mera och verksamheten flöt vidare i positiv anda.
Några av klubbens tuffaste medlemmar fick möjlighet att gå vakt med sina hundar på platser som till ex. Gelleråsen, vid dom stora motortävlingar. Denna verksamhet inbringade en hel del pengar som senare kom väl till pass då den nuvarande klubbstugan skulle byggas.
Lite om tävlingar.
1958 placerade sig Bengt Nilsson med tvåspannet ”Stulka” och ”Bamse” på 6:e plats i de nordiska mästerskapen för draghundar tävlingen gick i Skien i Norge. Det skall sägas att det långt ifrån var Bengts enda stora framgång på tävlingsbanorna genom tiderna.
1960-talet närmade sig man hade reparerat nödtorftigt på den gamla klubbstugan men det skulle så småningom visa sig bli en för klubben dyr historia att underhålla klubbstugan så man började bearbeta kommunen för att lösa problemet på bästa möjliga sätt. Inte förr än i mitten av 60-talet fick man av kommunen ett område i Botorp intill ASG:s godsterminal.
1961 blev ett stort år för de tävlande. Klubben deltog vid SM med hela tre ekipage. Jörgen Jarl med hunden Phylax kom på trea, Sigvard Rålin med Ragg kom fyra samt Folke Holmstedt med Strakur-Key på femte plats. Det har talats om att klubben under en tid av 60-talet var Karlskoga Brukshundklubb bland dom främsta i Sverige kanske till o. med allra bäst.
I början på 70-talet började det bli svårigheter för klubben att behålla området vid Botorp. Det kan tänkas att den livliga trafiken från och till klubbområdet blev för mycket dom som arbetade på industriområdet. I vilket fall som helst fick man ta sina pinaler och flytta till Storängen, vid Möckeln. Nu hade verksamheten stannat upp en del kanske genomgick klubben ett generationsskifte, de forna stortävlande hade dragit sig tillbaka och några lämnat klubben men utbildning pågick fortfarande och klubben var långt ifrån död. På sidan om fans många entusiaster.
Och så kom 80-talet. Återigen fick klubben packa ihop sin verksamhet och flytta. Denna gång skulle stadens motorcykelburna ungdom ta över hundfolkets klubbområde. Med viss besvikelse och som nybliven medlem deltog jag själv i flytten som denna gång bar iväg ut till Fårfallet, där vi sedan dess har befunnit oss. Det var också där vi snickrade upp den barack som man på 70-talet rev på I 3 i Örebro och fraktade till en förvaringsplats vid flygfältet i väntan på en permanent plats att bygga på.
Så här i efterhand måste man dock säga att klubben har fått ett bra ställe att vara på vi kan alltså till sist tacka kommunen för vårt område och hoppas på att vi har flyttat färdigt.
Svenska Mästerskapen 1991
Kanske har klubben börjat hämta nya krafter för att försöka återskapa den gamla klubbens rykte. Som väl alla vet skall klubben i år på sin 40 åriga födelsedag stå som värd för Svenska Mästerskapen i sommargrenar, det känns som att ge en god vän en fin present. Jag undrar om Bertil Jarnulf kunde ana att den verksamhet han en gång startade, så många år senare skulle bli så omfattande.
Det finns mycket mera att förtälja rörande de 50 åren men det får sparas åt framtiden. Jag skulle dock vilja nämna några av dom personer som under en del av åren har haft stor betydelse för vår klubb och som fortfarande är aktiva.
Förutom dom som tidigare presenterats faller tankarna på Britta Nilsson, familjerna Grundqvist, Sundström, Mejsjö, Stina o. Arne Jansson, Rolf Andersson, Åke Larsson, Lennarth och Kirsten, familjerna Engberg, Zegelsson, Krantz samt många många flera.
Jag tror att vi även i framtiden kommer att få se många fina medlemmar i klubben som också kommer att lägga ned stor möda i att hjälpa till att föra klubbens verksamhet framåt. Jämfört med många andra människor runt om i världen har vi turen att leva i ett fint och rikt land som bland annat ger oss ett stort urval av möjligheter att välja vad vi vill göra med vår fritid. En stor del av oss har valt att umgås med djur, andra har valt annat. Låt oss se till att vi respekterar varandras intressen, och verkar för ett vidgat samarbete till gagn för alla. DU har själv bollen.
All heder åt alla och lycka till.
Nu har jag bara kvar att redovisa vad som hänt de senaste tio åren, men om medlemmarna ska få ta del av klubbens historia är det bäst att jag väntar med det. Dessutom hoppas jag att några andra ska komma med tips som kan vara av intresse
Text: Jörn Andersen, skrivet till 50års jubileummet